Inom högskolepedagogisk forskning och praktik råder konsensus om att läraktiviteter som kräver att studenter gör något annat än att lyssna och anteckna främjar djupare inlärning. Sådana läraktiviteter uppmuntrar studenterna att gå bortom memorerade kunskaper och sträva efter att integrera reflektion, kritiskt tänkande och sammankoppling av olika perspektiv i sitt lärande. Grundprincipen för konstruktiv länkning kan således sägas vara att studenten själv konstruerar sitt lärande, det vill säga kvaliteten på sina kunskaper, med hjälp av olika inlärningsaktiviteter. Tidigare forskning om konstruktiv länkning har också, enligt artikelförfattarna, i stor utsträckning fokuserat just på olika typer av läraktiviteter, som lärare tycker är den viktigaste länken, och på examination, som studenter tycker är viktigast. Ett litet antal tidigare studier har utvärderat studentnöjdhet i relation till kurser med olika grad av konstruktiv länkning, och funnit samband mellan hög studentnöjdhet och väl genomtänkt konstruktiv länkning. Den aktuella finska studien tar ett annat grepp genom att introducera en individberoende komponent: hur beskriver studenter sina egna inlärningsstrategier, och hur viktiga anser studenterna att de olika elementen i konstruktiv länkning (förväntade studieresultat, läraktiviteter, examination) är för att styra dem bort från ytlig inlärning, mot högre grader av djupinlärning?
Forskarna har intervjuat trettiosju grundstudenter på ett stort, forskningsintensivt universitet i Finland. Nitton av dem studerade vid fakulteten för biologi- och miljövetenskaper, och hade deltagit i en sju veckor lång kurs i biokemi (5 hp), som omfattade tjugofyra timmar föreläsningar, fjorton timmar praktiska övningar (två timmar per vecka) och en individuell, skriftlig examination. De övriga arton informanterna var studenter vid teologiska fakulteten. Åtta av dessa hade deltagit i en sex veckor lång kurs (5 hp) som innehöll moment med omvänt klassrum där studenterna förväntades ha gjort läsuppgifter vid lektionstillfällena, och som examinerades med hjälp av gruppdramatiseringar av olika centrala teman i kurser. Resterande tio studenter hade läst en annan sexveckorskurs (5 hp) som huvudsakligen bestod av föreläsningar och examinerades skriftligt i uppsatsgrupper.
Forskarnas kvalitativa analys av de trettiosju intervjuerna resulterar i två viktiga iakttagelser. Den första rör inlärningsstrategier, och visar att studenterna utgjorde tre tydliga grupper: en grupp som tydligt strävade efter djupinlärning, en grupp som var benägen till ytlig inlärning, och en grupp med blandade strategier. Den andra iakttagelsen kopplar ihop de olika grupperna med olika element i modellen för konstruktiv länkning, och visar kortfattat att:
- de förväntade studieresultaten hade ingen betydelse för inlärningsstrategierna i någon av studentgrupperna
- läraktiviteterna hade stor betydelse för inlärningsstrategierna i samtliga grupper, och den kurs som tillämpade inslag av omvänt klassrum lyckades bäst med att uppmuntra till djupinlärning medan ”föreläsningskursen” ledde till ytlig inlärning
- examinationen främjade djupinlärning om den var transparent och krävande, det vill säga om studenterna dels blev förhandsinformerade om hur examinationen skulle se ut, och dels kände sig utmanade av den på ett engagerande sätt
Av detta drar artikelförfattarna slutsatsen att det är de studenter som tillämpar blandade inlärningsstrategier som är mest känsliga för undervisningskontexten, och därmed också mest mottagliga för de positiva effekterna av kurser med en hög grad av konstruktiv länkning, där studenternas lärande står i fokus och utmanas med hjälp av olika läraktiviteter.
Kommentar: Det är väl varje engagerad universitetslärares önskan att främja sina studenters inlärning, och att få ett studentperspektiv på vad som uppmuntrar till ett djupare och mer komplext lärande är därför i hög grad berikande. I detta avseende är studien ovan både intressant och inspirerande. Men det finns risker med att plocka isär modellen för konstruktiv länkning, att dekonstruera den för att ta reda på vilket eller vilka av dess element som är viktigast. Det är ju trots allt själva länkningen som är den pedagogiska poängen – modellen i sin helhet är större än summan av de enskilda delarna. Den stringens och balans modellen erbjuder rubbas om man frikopplar något av de ingående elementen. God pedagogisk kvalitet i högre utbildning skapas inte av kurser som dignar av roliga läraktiviteter frikopplade från förväntade studieresultat, och inte heller av kreativa examinationsformer som inte förberetts genom läraktiviteter förankrade i dessa förväntade studieresultat. Först när hela kedjan finns på plats, och alla delar hänger ihop med varandra, är grunden lagd. Konstruktiv länkning kan måhända uppfattas som en lite fyrkantig och tråkig modell, som hämmar den enskilde lärarens pedagogiska kreativitet och spontanitet. Ur ett lärosätesperspektiv erbjuder dock konstruktiv länkning ypperliga förutsättningar för att kunna uppfylla de skyldigheter vi har mot våra studenter: att ge dem en utbildning av hög kvalitet som vilar på vetenskaplig grund, och att examinera dem på ett rättssäkert sätt. Detta är i slutändan också den högre utbildningens viktigaste uppgifter.
Text: Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
Nyckelord: inlärningsstrategier, konstruktiv länkning, uppfattningar, studenters lärande, undervisning
