Studien, som publicerats i tidskriften Högre Utbildning, byggde på intervjuer med doktorander vid fyra utbildningar inom området hållbar utveckling (eng. sustainability and sustainable development). Forskningsområdet bygger i hög grad på tvärvetenskapliga förhållningssätt, men forskarna bakom studien kunde snabbt konstatera att detta var något som hanterades mycket olika i de undersökta utbildningarna, i allt från miljöernas organisation till handledarnas förväntningar på doktorandernas arbeten. ”Tvärvetenskap”, visade det sig, kunde inrymma det mesta från simultan närvaro av gamla etablerade discipliner, till det medvetna skapandet av ett nytt ämne. Forskarna konstaterade också att doktorandernas möjlighet att socialiseras in i en egen forskaridentitet i hög grad påverkades av hur tydligt institutionerna adresserade konsekvenser och effekter av ett tvärvetenskapligt arbetssätt. Om detta kommunicerades tidigt och tydligt i utbildningen ökade doktorandernas självförtroende som forskare, men om det däremot förblev en mer eller mindre outtalad premiss, kunde det tvärvetenskapliga arbetssättet uppfattas som en svaghet; som att de saknade vetenskaplig tillhörighet och i aldrig riktigt stod på fast mark.
Forskargruppen samlade sitt empiriska material från fyra forskningsmiljöer vid tre olika lärosäten i Sverige och Tyskland. En del av materialet bestod av enkätsvar från företrädare från de valda forskningsmiljöerna. Dessa var sinsemellan mycket olika: två var stora och omfattade forskare från en rad olika discipliner, en var ett mindre, specialiserat forskningscentra, och en var ett forskningsprojekt. Undersökningens mest omfattande empiriska material var dock 14 djupintervjuer med doktorander vid de olika forskningsmiljöerna. De semistrukturerade intervjuerna genomfördes med personer som befann sig i olika faser av forskarutbildningen, från relativt nyantagna till nyligen disputerade, och informanterna var jämt fördelade mellan de fyra miljöerna. Medan enkäten som gick ut till miljöernas företrädare hade lagt fokus på organisatoriska förutsättningar för utbildningarna, syftade djupintervjuerna att fånga doktorandernas socialiseringsprocesser in i rollen som forskare.
Enkätsvaren från företrädarna för de fyra miljöerna visade att synen på en tvärvetenskaplig arbetsmodell skilde sig kraftigt åt. Detta återspeglades i hur de fyra miljöerna var organiserade: medan de större miljöerna var tvärvetenskapliga i bemärkelsen att de hade byggts runt flera olika discipliner, representerade de mindre en helt ny disciplin, som dock hade sina rötter i flera olika ämnen. Organisationsmodellerna fick direkta effekter för doktoranderna. De bestämde hur kursutbudet såg ut och handledare tillsattes, genom att antingen markera gränsdragningen mellan discipliner (doktorandkurserna och handledarna representerade olika ämnen) eller lösa upp dem (till exempel genom att kurser, seminarier och handlare kontinuerligt refererade till miljöns tvärvetenskapliga avsikt). Redan inledningsfasen i utbildningarna, och socialiseringen in i rollen som forskare som den innebar, var avgörande för hur doktoranderna skulle komma att uppfatta sin vetenskapliga identitet. Utifrån intervjumaterialet kunde forskargruppen visa att både institutionernas formella organisation och doktorandernas informella samarbeten bidrog till detta. De såg också att institutionernas förmåga att adressera just innebörden av en tvärvetenskaplig modell var av stor betydelse för doktoranderna. I de fall utbildningen och institutionen inte aktivt diskuterade detta föreföll många doktorander ha svårt att formulera en egen vetenskaplig identitet under den viktiga socialiseringsprocessen. Som en informant uttryckt det: ”…ingenstans känner du att du har den där djupa kunskapen som gör att du känner dig stabil; du svajar alltid lite.” Men informanten kunde också se fördelar med den tvärvetenskapliga modellen och konstaterade: ”Det kan kännas besvärligt, men också väldigt spännande.”
Forskarnas resultat pekar på att doktorander i denna typ av forskarutbildningar behöver tydlig vägledning och extra stöd som kan hjälpa dem att skapa en stabil, tvärvetenskaplig forskaridentitet. Detta kan till exempel ges genom institutionens utbud av kurser på forskarutbildningsnivå, eller via mer informella kanaler, såsom seminarier och aktiviteter som doktoranderna själva organiserar. Men framför all behöver de tvärvetenskapliga forskarutbildningarna göra sitt vetenskapliga angreppssätt till en central fråga under doktorandernas hela studiegång, ja, till och med redan vid antagningen av doktorander. De institutioner som diskuterade innebörden av tvärvetenskaplig forskning när de intervjuade sökande till utbildningarna, var också dem föreföll lyckas bäst med doktorandernas insocialisering. Å andra sidan kanske det också signalerar att just dessa institutioner har gjort tvärvetenskaplig metodologi till en kärnfråga som genomsyrar hela forskarutbildningen: från antagningsprocess till disputation.
Kommentar: Som forskare uppmanas vi ofta att samverka med kolleger inom andra discipliner. Forskningsfinansiärer såsom Vinnova och Vetenskapsrådet styr också utlysningar i tvärvetenskaplig riktning, väl medvetna om att många av de samhälleliga utmaningar vi står inför kräver att humanister, samhällsvetare, naturvetare och jurister samarbetar. På Stockholms Universitet avser Områdesnämnderna stimulera sådana projekt. Kraven på samverkan mellan discipliner och fakulteter är dessvärre ofta så skarpt formulerade att de är svåra att uppfylla. Vi som formulerat sådana projekt kan också vittna om det för med sig stora, och ibland oväntade, utmaningar att skapa en gemensam vetenskaplig grund, med gemensamma definitioner och samsyn kring projektets material, metod och teori.
Trots uppmuntrandet av tvärvetenskaplig forskning, är det mindre vanligt med grundutbildningar som tar fasta på dess möjligheter: tvärtom förefaller universitetens och högskolornas tvärvetenskapliga utbildningar främst planeras på avancerad nivå, då studenterna redan skolats in i en specifik disciplins ämnesområden och metodologier. Med tanke på hur stort trycket är på forskare att utveckla tvärvetenskapliga projekt, var artikeln intressant då den belyste konsekvenserna som följde de olika definitionerna av termen ’tvärvetenskap’, även i forskningsmiljöer som bygger på detta förhållningssätt. Trots att artikelns empiriska material var snävt, belyser den utmaningar som sällan adresseras när vi talar om tvärvetenskaplig forskning, som till exempel hur vi måste jämka olika metodologiska strategier, eller att vi har fundamentalt olika referensramar kring material och undersökningsobjekt. Även för en senior forskare är det lätt att känna igen sig i de intervjuade doktorandernas frustation över att sakna en stabil, disciplinförankrad grund, när det tvärvetenskapliga sammanhanget sätter ljuset på våra olikheter.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Nyckelord: hållbar utveckling, forskarutbildning, mellandisciplinär, interdisciplinär, transdisciplinär
