Våren 2020 behövde universitetslärare över hela världen omfamna onlineundervisning, i många fall från en dag till en annan. Samtidigt som utmaningarna var stora och situationen knappast ideal, innebar det påtvingade bruket av digitala undervisningsmodeller att många fler än tidigare blev bekanta med program och digitala kommunikationsmedel. En artikel i tidskriften Högre utbildning beskriver hur universitetslärare i Sverige och Canada redan före pandemin utvecklade en gemensam kurs i arbete och hälsa. De beskriver projektet som ett slags ”virtuell internationalisering” och en kursform som möjliggör internationellt utbyte för personer som av olika skäl inte kan studera utomlands, kanske på grund av sin familjesituation. Tröskeln för att ta initiativ till virtuell internationalisering har förmodligen sänkts med den breddade erfarenheten av digitala verktyg. Författarna visar dock att utmaningarna för transnationella kurssamarbeten inte alltid ligger i teknik och pedagogik, som man i förstone kan tro. Genom artikeln vill de redovisa arbetsprocessen med skapandet och genomförandet av kursen, för att på så sätt sprida kunskap om erfarenheten för den som är intresserad av liknande projekt.
Grundförutsättningen för samarbetet mellan de tre lärarlag som utvecklade kursen, som var knutna till Mittuniversitetet och Mälardalens högskola i Sverige, och University of Waterloo i Canada, var att de fått extern finansiering för projektet. Medlen från svenska STINT (Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning) gjorde det möjligt att frilägga tid för utvecklingen av kursen (pedagogiskt och administrativt) och för resor för fysiska träffar. En administrativ premiss var att de tre lärosätena alla skulle både äga och bidra till kursens genomförande. Studenterna, som var på masternivå eller antagna till forskarutbildning, var således anslutna till den via sitt eget universitet, vare sig detta låg i Canada eller Sverige, vilket innebar att de slapp betala avgifter för kursen och att lärarnas löner kunde utgå från det egna lärosätet. Men det gemensamma ägandet av kursen innebar också utmaningar. Medan lärarna inledde samarbetet med att staka ut det pedagogiska ramverket, som man brukar, visade sig de juridiska aspekterna för det internationella samarbetet vara både komplicerade och tidskrävande. Att formulera de juridiska avtalen mellan lärosätena visade sig vara oväntat svårt. Oklarheter kring reglerna kring GDPR, och de svenska studenternas möjlighet att skydda sin personliga integritet på den gemensamma kursplattformen, var en annan oförutsedd utmaning som sinkade arbetsprocessen. Innan ett virtuellt internationaliseringsprojekt tar sin början behöver man fråga sig om det ens är möjligt att samarbete, från ett juridiskt perspektiv? Författarnas första råd är därför att anlita universitetens juridiska experter först, innan man sätter tänderna i upplägg och innehåll.
Kursen har hittills getts tre gånger, inför det andra tillfället lätt justerad efter studenternas kursvärderingar och lärarnas gemensamma reflektioner. Studenttalet hade ökat med varje kursomgång (från 8 det första året till 15 efterföljande år), jämt fördelat på svenska och canadensiska studenter. Lärare från Sverige och Canada undervisade parallellt, examinationer och uppgifter var desamma för alla studenter och för att stärka möjligheten till internationellt kunskapsutbyte i klassen fanns ett antal gruppuppgifter där svenska och canadensiska studenter arbetade tillsammans. I brist på fysiska träffar lade teamet stor vikt vid möjligheten för studenterna att möta och lära känna lärarna från alla tre lärosätena online. De ville så långt som möjligt använda teknik och medier som kunde överbrygga de geografiska avstånden och skapa en känsla av gemenskap i klassen.
Författarna lyfter en rad administrativa utmaningar i artikeln, till exempel lärosätenas olika betygsystem. Detta skiljer sig till och med inom Sverige, där vissa lärosäten använder VG/G/IG, medan andra anammat den sjugradiga betygsskalan (A-F), och doktorander betygssätts med G/IG medan masterstudenter följer samma betygsskala som studenter i grundutbildning. Det canadensiska betygssystemet skilde sig ytterligare genom att betygen sattes numeriskt, fallande från maximala 100%. Lösningen blev att studenterna betygsattes enligt sitt eget lärosätes system, men att lärare från både Sverige och Canada diskuterade bedömningsnivåerna för varje uppgift och därefter översatte varje students prestation till det egna betygssystemet. Med en stor kurs, med många studenter, hade detta naturligtvis varit omöjligt.
En annan administrativ utmaning var att Sverige och Canada har olika långa terminer, ledigheter och intensitet. Lösningen blev att följa det svenska systemet med 10 veckor för en 15-poängskurs: den kunde då helt rymmas inom den konventionella 12-veckorskursen i Canada, där de dessutom har större lokal autonomi än i Sverige och enklare kan göra avsteg från det centrala systemet.
Författarna diskuterar också betydelsen av att lärarna höll kontinuerlig kontakt. Men de diskuterar också intressanta skillnader i förhållningssätt mellan de svenska och canadensiska studenterna. Medan svenskarna protesterade mot deadlines en söndag, uppskattade canadensarna möjligheten att få helgen på sig för att arbeta klart. De svenska studenterna förutsatte också att de skulle kunna lämna in uppgifter senare utan repressalier, om de till exempel varit sjuka. I Canada har studenter normalt sett inte sådana möjligheter.
Erfarenheten med kursen kan sammanfattas med arbetsam, resurskrävande men synnerligen givande. Författarna konstaterar att de ekonomiska resurserna från internationaliseringsprogrammet var en avgörande faktor för att projektet skulle kunna genomföras, men att det lokala stödet och engagemanget hos kolleger och på lärosätet var väl så centralt. Sist men inte minst lyfter de fram betydelsen av att kunna ha kontinuerlig kommunikation, både under uppbyggnaden av kurser, under genomförandet, i utvärderingen och slutligen justeringen av den inför nästa kursstart. Kommunikationen skapade tillit och gemenskap inom teamet, och gjorde det möjligt att bygga kurselementen utifrån var och ens pedagogiska styrkor och vetenskapliga expertis.
Kommentar: Artiklar om internationalisering återkommer regelbundet i högskolepedagogiska tidskrifter. Ofta utmanar de, i likhet med den här, den rosiga bild av internationalisering som gärna förmedlas av universiteten själva. Författarna i den här artikeln hade gemensamt satt samman kursen i arbete och hälsa eftersom de bedömde att ett internationellt perspektiv skulle gynna studenternas förståelse för området. De skulle kunna lära av varandra genom att få inblick i olika länders regelverk och förhållningssätt, en möjlighet som inte låter sig göras lika lätt på annat sätt. Men en minst lika intressant effekt av kursen (fast kanske mest från ett lektorsperspektiv) är blixtbelysningen av kontrasterna i studenternas studieteknik och attityd till studierna. De svenska studenterna såg det som självklart att studier ska skötas under kontorstid, medan de canadensiska såg möjligheten att arbeta med uppgifter på kvällar och helger som en lika stor självklarhet. Skillnaden återspeglar en facklig kultur i Sverige och hur stark denna är också bland studenter i högre utbildning. Det är pedagogisk utmaning att hantera grupper där inställningen till studierna skiljer sig radikalt mellan individer, men också givande och intressant att utveckla lösningar för det. Genom den noggranna redogörelsen för arbetet med kursen framgår vad som är hårdvalutan i ett projekt som detta: riktade projektmedel, gott om tid, stabila resurser att anlita för till exempel juridiska spörsmål, samt engagerade kolleger. Det pedagogiska upplägget, samundervisning, examination och utveckling förefaller långt mindre komplicerat att få ihop – en omständighet som kanske är talande för hur lektorers arbete ofta ser ut.
Text: Magdalena Holdar, Institutionen för kultur och estetik
Nyckelord: Virtuell internationalisering, online-lärande, folkhälsa, samarbete, kursutveckling
